Dansa med mig på torget
En bils hjul snurrar i samma takt som mitt huvud, iallafall ser min närmsta framtid ut så. Just nu känner jag mig som en rastafarian som har en speciell karibisktid - tid betyder ingenting - och lever i nuet. Det är idag, morgondagen ser annorlunda ut.
Men...
Mina läppar får inte forma negativa ord, betydelser. Det är mycket arbete, men om jag tar ett steg fram och hoppar ett skutt får jag se något fint. Om exakt tre veckor befinner jag och blondie oss i Ghana, jag tror ingen förstår. ingen förstår. Varken du eller jag, ett främmande land med ett främmande namn. Att stiga in genom en dörr jag aldrig tidigare skådat ens på utsidan, verkligen inte på insidan. Och sedan komma hem som en flykting till det egna landet och möta en ny grad av livet, både psykiskt och celsius. Då får jag bara röra mig i min tjocka dunjacka i en månad och sedan försvinna iväg ännu en gång till en ny värld. En värld jag tidigare skådat men inte beskådat. Mexico/Guatemalaresan kommer göra susen för lusen som sitter inne i min hjärna.
Så...
Jag och systramin ska nu planera resan på andra sidan Atlanten, och jag känner en viss bakislycka.
