vidaliv

Icke att förglömma eller att fördömma det föregående inlägget, men plötsligt blev skrivandet en drog igen. Det känns som jag inte kan få nog, att jag måste få det svenska skriftspråket att falla för mig. Att älska mig som jag vore dess barn som föddes för länge sedan.

På tal om något helt annat, en dag ska jag bli herr skelett som står i min hall, han skräms och är allmänt påflygig. Detta är då ingen liknelse, det är en sanning. Han skräms och jag skäms över att hans föddes en gång, att mina lägenhetsvänner ens kom på tanken att sätta på herr skelett en hatt och en sjal och näst intill få mig att svimma.

Och på tal om något helt annat (om jag ska ha något tema till detta inlägg kan det vara osammanhängande!) fick jag en total uppenbarelse för några minuter sedan. Under den härliga promenaden hem från bussen efter en fin fika med "flickorna" lyssnade jag på råbra musik. Plötsligt fick jag en sådan härlig känsla som förmodligen bara existerar i min kropp, en Juliakänsla, exalterandet får mig att börja jogga och sedan springa och plötsligt så kutar jag som aldrig förr.
Slutsats: detta är en beskrivning av min relation till "relationer". En uppenbarelse som bara kom till mig. Om ni inte förstår så förstår jag er.

Jag är glad ändå